Oscar, Ernest och glitter

Det är väldigt lämpligt att starta min blogg om film och musik och lite där i mellan.
Jag menar denna natt då Oscarsgalan går av stapeln som i grunden faktiskt handlar om film.
Oscarsgalan har jag sett live via olika TV-kanaler sedan 1818 och i år är inget undantag. Jag ser till att vara utvilad, och med utvilad menar jag; vänder på dygnet, sedan ägnar jag natten åt denna fantastiska gala med skratt, gråt och skandaler. I ärlighetens namn blir det inte så många skandaler, men när det väl händer något utöver det normala på Oscarsgalan så drar alla efter andan och man kan verkligen känna den tryckta stämningen i lokalen. Som när Michael Moore vann sin Oscar för Bowling for Columbine. Jag älskar direktsändningar.

Något jag däremot saknar är de många och spektakulära sång och dansnummer som jag kommer ihåg från galorna på åttiotalet, när man fick se Oscarsgalan i repris en månad efter den ägt rum, det var glitter och åter lite mer glitter och fantastisk koreografi. Sedan var det nästan bara musikaler som var nominerade och filmstjärnorna mer glamorösa.

Så var det naturligtvis inte, minnen blir så lätt förvrängda med åren.

Något jag däremot kommer ihåg från alla dessa år med Oscarsgalor är skådespelaren Ernest Borgnine.

Vart enda år ser man denna man i publikhavet, glatt vinkande och har inte åldrats en dag sedan den förra Oscarsgalan. Jag är inte ensam om denna observation, en god vän till mig tog upp detta för många år sedan och var precis som jag lika förundrad. Ernest måste vara en bra bit över 150 år vid det här laget men där sitter han och vinkar är lika glad år efter år. Ernest är en sann inspiration och ett glädjeämne år efter år. Jag hoppas han hänger kvar i många år till.