Apokalypsens ryttare

Oj! Jag tror minsann jag lovade att berätta mer om Robert Emenegger och Allan Sandlers storverk, The Killings at Outpost Zeta, men det var ju längesedan så jag låtsas som ingenting och avvaktar med den histiroen ett tag till.
Hur som helst hörde jag att några faktiskt saknat citronen så...here goes.

Vad bjuder då detta sista kalenderår på?
Jo, det bli dramatiskt så det förslår.
Kalendrar tar slut så är det bara och den mest omtalade kalendern, som dessutom har fräckheten att sluta precis innan julafton, är maya-kalendern som slutar den 21 december 2012.
Är detta sista året, slutet på allt?


Några tydliga tecken på en kommande apokalyps kan till exempel vara att Håkan Juholt kommer hem från en semester i Mexiko alldeles missfärgad i ansiktet.
Där står han framför journalisterna i Sälen och svettas ymnigt. Hans ansikte skiftar mellan färgerna, gult och grönt med vissa inslag av rosa medan han försäkrar än en gång att han inte visste eller att han inte ljugit.
"Nu tar vi nya tag..."

En av många tecken på en förestående katastrof?

Sedan meddelas det att kung Carl XVI ska besöka någon stadsdel i Malmö med anledning av det upptrappade våldet/dödsskjutningarna den senaste tiden.
Vad ska han göra? Allvarligt talat! Är det denna mannen som ska meddelas mellan olika parter i Malmös undre värld?
Ska han ingjuta skräck i mördarna?
Kanske genom att hålla ett långt, och naturligtvis osammanhängande, tal där de som lyssnar tappar intresset innan Carl påbörjat tredje meningen.
Men av någon outgrundlig anledning stannar samtliga åhörare upp när han yttrar de sista avgörande orden: "Nu vänder vi blad och ser framåt."
Plötsligt inser alla det meningslösa i våld och kungen har än en gång räddat oss.

För det är väl inte så att han bara behöver information om vad som hänt?
Nä, det behöver man inte vara på plats för att veta. Vilken befängd idé. Var fick jag det ifrån?

 Ytterligare ett tecken?

Jag väljer att se det positivt. Går världen under går vi under tillsammans.

Under tiden plockar jag upp en gammal favorit, struktur och kaos i en fantastisk symbios, Bobby Conns briljanta, Never get ahead.
Låt Bobby visa vägen genom detta år via dans och visdom.

Att notera är att texten ändrats i video versionen.
Originalrefrängen är som följer: "...you never gonna get ahead by giving head to the man"
Så var det med detta gott folk.

The second coming

Tid för förändring! Låt känslorna styra!
En mental blockering drabbade citronen och skrivandet fick sig en törn.
Mina damer och herrar jag kan nu meddela att tiden är mogen för citronen att dela med sig av åsikter till en värld som kanske inte bryr sig.

Hur som helst...
Världen snurrar i sin vanliga takt och ingenting görs för att stoppa kommande mänskliga tragedier som skapas i kölvattnet av någon dokusåpa. Okänsligt som en scen ur en Emenegger/Sandler film där en kontroll efter livstecken innebär att man trampar lite försiktigt på bröstkorgen. Men mer om detta senare i veckan.

Just nu är tiden inne att ranska sig själv.
Ett bra sätt att göra detta är att granska följande textrader:
It's too late the decision is made by fate.
Time to prove what forever should last.
Whose feelings are so true as to stand the test.
Whose demands are so strong as to parry all attempts.
And when blow by blow the passion dies sweet little death.
Just have been lies the memories of gone by time.
Would still recall the lie.

Cironen har talat.
Så var det med det.

VM i fiasko

Citronen har surnat till ordentligt under fotbolls-VM...

Då har TV4 givit oss ett stort sportevenemang; VM i damfotboll.
Ett VM där vi känner oss stolta över det svenska landslaget som tog en bronsmedalj.

Något som jag aldrig kommer att bli stolt över är TV4.
Så snart det finns en lucka är det reklam som gäller.
Ja, jag vet det är en reklam finansierad kanal men jag talar om mängden av reklam, längden på dessa reklamavbrott.

Vi kan jämföra när TV3 sänder hockey VM. Det är naturligtvis mycket reklam men de kör med snabba pauser så att det ger utrymme till mellansnack, analyser och intervjuer.

TV4 visar en halvlek och så snart domaren blåst av för paus så lotsas vi som tittar till evighetslång reklam. De återvänder för en snabb analys/intervju eller liknande. Efter 4 minuter är så dags för ännu mer reklam och när vi återvänder så är det precis dags för avspark och i en del fall har det redan hunnit gå ca: 20 sekunder av andra halvlek.



När de sedan ska hylla bronshjältarna i Göteborg lyckas de med konststycket att ge oss reklam bara minuter innan de ska möta folkets hyllningar istället för att tidigarelagt denna reklampaus då Suzanne Sjögren Jensen och Pontus Kårmark står på scenen och babblar om samma sak om och om igen: "Ja, det måste vara fantastiskt att möta folket..." eller "Hur känns det för dem nu Pontus?"

Innan detta avbrott har vi dessutom fått se och höra den reporter de valt att sätta på den buss som transporterar spelarna till Götaplatsen. Han sitter där och inleder något i stil med: "Ja, nu sitter jag här på bussen med damlandslaget och det är bra tryck här" Detta framfört som om han hellre skulle befinna sig någon annanstans. Ingen entusiasm, ingen lycka. Ingenting.

Sedan efter fem minuter reklam går så äntligen landslaget upp på scenen och det är ett fullkomligt antiklimax. Ingen musik som bygger upp stämningen, ingen konfetti eller liknande. Publiken känns avslagen på något sätt. Då skickar de in som första talare idrottsministern Lena Adelsohn Liljerot, dagen till ära iklädd en blåvit randig tröja med ett matchande halsband med något nautiskt tema. Hon lovordar spelarna med samma entusiasm som killen på bussen tidigare.

Sedan presenteras spelarna en efter en. Vissa utvalda spelare får svara på spännande frågor såsom: "Hur känns det?"
Hur är det möjligt att misslyckas med något som är upplagt till folkfest?
Jo, man anlitar TV4 som tidigare lyckats med rapportering fån stora evenemang såsom Nobelfesten.


Så var det med det.

Hallå?

Jag fortsätter som om inget hänt genom att visa denna fantastiska komposition, innehållande natur och en fågel.
Ett litet universum i den stora expanderande gräsmattan.

Mannen till vänster är ju konvex i huvudet...

Sitter och tittar på Eurovisionen och det är märkligt att jag aldrig lär mig.
Detta handlar inte om kvalitet. Så varför klagar jag på i stort sett samtliga bidrag?
Detta handlar inte om kvalitet utan att ge folk en show med möjligheten att klaga på hur dåliga låtarna är och hur artisterna är kläda osv.

Det är underbart. Någon gång då och då dyker något upp som fascinerar mig och i år är mina favoriter helt klart Jedward från Irland. Fantastiskt drag i låten och med en energi som kan försörja samtliga städer i Tyskland flyger de över scenen med ett hår hämtat från valfri artist anno 1986.
Jedward bör vinna detta år. Det är precis det som behövs i Eurovisionen. En frisk fläkt och galenskap precis på rätt nivå. Kan till och med våga mig på ordet; modernt.

Citronen må vara ute och cykla när det kommer till trender och moderna strömningar men magkänslan och hjärtat följer han minsann.








Nu väntar jag med spänning på löpsedlarna imorgon och de ilskna rösterna om rätt och fel .
Själv tycker jag att avsaknaden av makaker är årets fel.
Ärets rätt kommer från L som under Islands bidrag säger något i stil med: "Mannen till vänster är ju konvex i huvudet..."

Så var det med det.

Lugnet är bedrägligt som en lögn

Denna veckas stora nyhet, om man nu ska gå efter löpsedlar, är att barnens favorit förmodligen tryckt i sig knark men ord står mot polisens tester så vi får se vad som händer.

Undertiden vänder jag blicken från dessa löpsedlar och koncentrera mig på lite musik.
Idag är jag mycket glad över att upptäcka att det släppts samling med Adolphson & Falks med den passande titeln: 101010.

Här kan man avnjuta en av de absolut största och bästa musikprojekt som existerat.
Jag har varit en ständig anhängare till denna duo sedan jag hörde deras album; Över Tid och Rum (1984). Tänkvärda och vackra texter ackompanjerade av Greg Fitzpatrick på underbara syntar och trummaskiner.
En del alster har inte åldrats särskilt väl men texterna är alltid briljanta.
Sedan finns det inget så underbart som lite nostalgi. Men det som slår ännu högre är när du kommer till insikt om att det inte bara handlar om nostalgi, utan musiken är fortfarande suverän. Det är lycka och välmående i sin renaste form.

De flesta kommer ihåg Adolphson & Falk genom singlar såsom Mer Jul och Blinkar Blå men ta en djupdykning i deras verk genom den senaste samlingen och förlora er själv för ett tag.


En av de mest briljanta skivsläppen i svensk musikhistoria måste för övrigt tillhöra denna duo och singeln; Ljuset på min väg, som de bestämde sig för att släppa i klar vinyl.
Poesi på en bit genomskinlig plast. Genialt!

Titeln på detta blogginlägg är för övrigt hämtad från en textrad av just Adolphson & Falk, nämnligen den fantastiska låten; I Nattens Lugn, från albumet med samma namn (1986).

Guds TV

Då var påsken över. Jesus dog på korset och återuppstod på den tredje dagen.
På långfredagen fick jag berättat för mig en historia som jag aldrig hört tidigare, och för den delen aldrig läst om någonstans. Det var historien om dagen då Guds TV brann upp. Jag blev även presenterad för foton som ska föreställa den uppbrunna TV:n.



Nu är ni säker skeptiska och med all rätt, jag var också skeptisk när jag hörde det och ställer mig frågande till denna incident. Tittar Gud på TV? Skulle den i så fall krångla för att sedan brinna upp? Om svaret på dessa frågor är ja så undrar jag
vad som hände i världen den dagen TV-apparaten brann upp, för det måste varit betydelsefullt/stort, kanske rent av katastrofalt.

Andra märkliga saker är äldre tanter på bussen som vägrar ta av vinterjackan även om det är ca: 30° och svettpärlorna i pannan vittnar om det tryckande hettan, och deras argument är: "Åhh nä, det är bara april!"
Här handlar det inte om att gå på känsla utan att styra klädsel efter årstiderna. Oavsett!
Världen kan stå i brand men vinterjackan åker likförbannat inte av för det är ju bara april månad!

En annan märkliga sak är en av dessa påpälsade tanter som kliver på bussen med en hund och sätter sig bredvid en kvinna som inte uppmärksammar detta och blir livrädd när hunden stryker mot hennes ena ben.
Den påpälsade tanten tittar då förvånat på kvinnan och säger: "Du är väl inte rädd för hundar?" varpå kvinnan svarar: "Jo, jag är faktiskt rädd för hundar men det är OK. Jag blev bara överraskad."
Den påpälsade tanten blänger surt på henne och säger då: "Mes!"

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var denna dagen TV-apparaten brann upp.

Något positivt är att jag fick träffa goda vänner och min familj i påsken och fick väldigt vackra och citrongula rosor av min kära mor.
















Så var det med det.