Hopplöshetens urmoder

Oj! Då var det helt plötsligt en sån där speciell dag igen, närmare bestämt internationella kvinnodagen.
Detta uppmärksammas på olika sätt runtom i världen.
I Sydkorea anordnade kvinnor dans happenings och Italien har en tradition att dela ut en mimosakvist till kvinnor som en symbol för solidariteten mellan de samma.
I själva verket borde de ställa ut Benito...eh....Silvio Berlusconi, hopplöshetens urmoder, på ett torg i Rom och sedan låta kvinnor från hela landet komma dit och sparka honom i skrevet.

Urmoder blev det när det var meningen att jag skulle skriva uroxe, men det så blir det ibland och ni får tolka det som ni vill. När de om hundra år läser historien om denna fullkomligt vidriga karl kommer de undra varför han inte gjordes till eunuck på ett tidigt stadium, en fråga jag ställer mig själv redan idag.

 I vilket fall så vill jag uppmärksamma två kvinnor jag beundrar.
Två frontfigurer i en av de bästa grupper som någonsin existerat.
Två kvinnor som visste att en avancerad koreografi inte alltid är lösningen på en bra scenshow.
Två kvinnor som på bruten engelska sjöng om drömmar, maskiner och farliga möten i undre världen.
Så här är de; Susanne Freytag (kvinnan med träblocken) och Claudia Brücken från gruppen Propaganda i ett framträdande från 1986.