Guds TV

Då var påsken över. Jesus dog på korset och återuppstod på den tredje dagen.
På långfredagen fick jag berättat för mig en historia som jag aldrig hört tidigare, och för den delen aldrig läst om någonstans. Det var historien om dagen då Guds TV brann upp. Jag blev även presenterad för foton som ska föreställa den uppbrunna TV:n.



Nu är ni säker skeptiska och med all rätt, jag var också skeptisk när jag hörde det och ställer mig frågande till denna incident. Tittar Gud på TV? Skulle den i så fall krångla för att sedan brinna upp? Om svaret på dessa frågor är ja så undrar jag
vad som hände i världen den dagen TV-apparaten brann upp, för det måste varit betydelsefullt/stort, kanske rent av katastrofalt.

Andra märkliga saker är äldre tanter på bussen som vägrar ta av vinterjackan även om det är ca: 30° och svettpärlorna i pannan vittnar om det tryckande hettan, och deras argument är: "Åhh nä, det är bara april!"
Här handlar det inte om att gå på känsla utan att styra klädsel efter årstiderna. Oavsett!
Världen kan stå i brand men vinterjackan åker likförbannat inte av för det är ju bara april månad!

En annan märkliga sak är en av dessa påpälsade tanter som kliver på bussen med en hund och sätter sig bredvid en kvinna som inte uppmärksammar detta och blir livrädd när hunden stryker mot hennes ena ben.
Den påpälsade tanten tittar då förvånat på kvinnan och säger: "Du är väl inte rädd för hundar?" varpå kvinnan svarar: "Jo, jag är faktiskt rädd för hundar men det är OK. Jag blev bara överraskad."
Den påpälsade tanten blänger surt på henne och säger då: "Mes!"

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var denna dagen TV-apparaten brann upp.

Något positivt är att jag fick träffa goda vänner och min familj i påsken och fick väldigt vackra och citrongula rosor av min kära mor.
















Så var det med det.

Eurovisionen tar dansen till oanade höjder

Jag har skrivit något tidigare om svenska melodifestivalen och nu stundar Eurovision Song Contest och varje år följer jag programmen på SVT; Inför Eurovisonen.
Fyra program som presenterar de olika ländernas bidrag. Detta är nästan lika roligt som själva Eurovisionen. Jag sitter och suckar och stönar högt och resonerar med mig själv om de olika artisterna är riktigt kloka och hur de kunde välja att ställa sig på en scen osv.
Ibland bli jag glatt överraskad men för det mesta är det en misär, men vilken fantastisk misär. Jag kan inte vara utan denna televiserade drog.

En riktig misär i detta första program är Rysslands bidrag, skrivit av den kända producenten RedOne som ligger bakom mycket av Lady Gagas framgångar bara för att nämna en av många.
Låten är en typisk RedOne låt och jag är benägen att hålla med en av tyckarna i programmet som nämnde att det krävs en Lady Gaga för att få den typen av låtar att fungera.

Den ryska mannen som framför låten; Get You sjunger som en kratta och koreografin... oj oj oj
Koreografen borde förpassas till en annan galax. Dansen som framförs av sångaren; Alexey Vorobyov och hans dansare får Jan-Eric Brogren, i videon till låten; Vi har vad i Öja, att framstå som en fullkomlig dansvirtuos.
Som om inte allt detta skulle vara nog så drar Alexey under framträdandet fram en orakad styggelse som får sjunga ett par ord i mikrofonen. Frågan är om inte denna styggelse hade varit mer lämpad att framföra låten.

 
Dansvirtuosen Jan-Eric Brogren snyggt
placerad vid en rullebör.














Jag vill nog dra det så pass långt och påstå att Brogrens skulle kunna ersätta Rysslands bidrag. Jan-Eric har mycket bättre scenkläder och dessutom har han en gammal bodybuilder i sitt "posse" som lätt överträffar den orakade varianten.

Jag älskar Eurovision Song Contest!

Så var det med det.

 

 Alexey Vorobyov - Get You

Brogrens - Vi har vad i Öja

Moral #43

Dags för citronen att ventilera sitt missnöje och predika om det uppenbara igen...

Läste igår på löpsedlarna om Ola Lindholm, killen som umgicks med Gorillan en gång i tiden och på senare år gjort sig populär som programledare för bland annat TV-serien Wild Kids:


















Helt fantastisk!
Inte att Ola åkt dit för narkotikabrott men löpsedlarna;
"...Ola Lindholm från kamratposten tagen för knark"

Här är de helt klart ute efter en reaktion;
"Barnens favorit har tagit knark! Var är världen på väg när man inte ens kan lita på Ola?" "Han är ju från Kamratposten! Hur kan han då äta knark? Mina barn har sett honom på TV, tänk om de börjar äta knark!"

Denna typ av reaktioner är målet för denna typ av rubriker/löpsedlar det kan vem som helst räkna ut.

Det som är så fantastiskt skrattretande är formuleringarna; "Barnens favorit" och "...från Kamratposten", ungefär som om de säger till oss; "Se där! Ola hade trots allt lite skit för sig. Vi visste det, och vi grävde fram det! Sen har vi det  faktum att om man läser artiklarna så framgår det att Ola blivit ombedd att ge ett urinprov efter en fotbollsmatch då någon/några misstänkt att han kanske tagit knark. Ola hade gått med på detta utan några omsvep och är inte orolig enligt honom själv. Han är alltså inte "tagen för knark" utan misstänkt, och innan provsvaren kommit tillbaks kan ingen anklaga honom för att tagit knark.

Vi möts av liknande rubriker i dessa skvallerblaskor i stort sett varje dag men sällan så skrattretande som denna anklagelse riktad mot Ola Lindholm.

Nä, ta in Gorillan till hans försvar och låt oss höra en pläddering utan dess like och tvinga de så kallade journalisterna att skriva löpsedlar om något som verkligen berör och berättar sanningen om något som är viktigt att lyfta upp till ytan.

Ja, jag vet nu har jag förvirrat mig till fantasivärlden igen.

Så var det med det.

The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies

Inget engagera mänskor såsom musik och film.
Det absolut roligaste man kan göra är att diskutera film med en filmfascist.
Jag var själv en filmfascist en gång i tiden.


Vad som kännetecknar dessa mänskor är att de har en väldigt bestämd åsikt om vad som är bra film och vad som är dålig film. Det är inte ens en åsikt i deras ögon utan en lag som ska följas av alla.
Den hemska maskinen som kallas Hollywood måste störtas till varje pris.

Ytterst få amerikanska alster godkänns av denna skara mänskor, franska, italienska, tyska och givetvis svenska filmer gjorda innan 1971 står däremot högt i kurs.
Men så enkelt är det samtidigt inte, vi bör istället säga att det är en handfull regissörer från dessa länder som accepteras. Svart-vitt, tungt, politiskt och sanslöst allvarligt ska det vara. Hade man kunnat lukta filmen hade det påmint om gammal brottarmatta och vindsförråd.

Jag blev räddad från detta träsk i de sena tonåren genom ett gäng skickliga avprogrammerare;
Rugero Deodato, Umberto Lenzi, Mac Ahlberg, Ray-Dennis Steckler, Ole Søltoft, Herschell Gordon Lewis, Lucio Fulci, Norman J. Warren och John Carpenter är några av dessa som gjorde att jag sakta men säkert fick en mer balanserad syn på film.

Det är inget fel på svart-vitt, tung, politisk och sanslöst allvarlig film, jag uppskattar fortfarande mycket av dessa filmer men har samtidigt insett att mycket av dessa filmer "gillades" enbart för att diktaturen sa att det skulle vara så.

Film är viktigt men inte så viktigt att man anser att de som gillar "fel" typ av film är idioter och konstnärligt efterblivna. Vidga era vyer och lev livet även utanför den vita duken och då och då ge filmerna som maskinen; Hollywood producerar, men låt aldrig en inriktning styra er.

Släng på en skiva med Klaus Wunderlich och återupptäck mänskan som söker efter frihet... Oj oj oj nu är det mycket new age i citronen och en aning pretentiös sådan.

Ja det var min moral för denna vecka.
Nästa gång kanske jag berättar om min brända, fotoskygga danska vän och om den gången då jag försökte ta ett kort på honom i hemlighet, när blixten plötsligt gick av...

Så var det med det.

Tarmkursen fungerade lite för bra

Jag vet inte vad som är värst, den där bilden från Aftonbladets hemsida som förföljer en var man än läser, där ute i högerspalten, på en kvinna (tror jag) som enligt texten: "...sjunger som en häst - gör succé" eller män som väljer att klippa håret så det ser ut som de har en sån där skruvkork till en senapstub på huvudet.

 

Jag väljer att illustrera korkskruvs-looken genom en Legofigur för att inte peka ut någon specifik person.


Jag tror jag väljer kvinnan.
Hon ser ut som... jag vet faktiskt inte vad hon ser ut som.
De har valt att fånga henne i en position då hon förmodligen är mitt uppe i hästljudet, men jag vet inte sanningen då jag inte vågar se själva klippet som enligt texten är hämtad från filippinska Idol.

Jag är rädd att hon ska besöka mina drömmar. Dessa är redan fyllda av så mycket konstigt att hennes uppenbarelse mycket väl kan vara den droppe som får citronen att rinna över.
Det är mycket möjligt att det är en vacker kvinna bakom detta och att bilden som sagt bara är illa vald men jag vill inte ta reda på det. Hon låter som en häst.
Men det finns någon för alla smaker och man ska inte döma boken efter dess omslag och allt det där.

Jag tycker istället att den viktigaste nyheten denna dag är aftonbladets artikel med rubriken: "Anmäler kurs - tvingades bajsa utomhus. Tarmkursen hade för få toaletter – kvinna tvingades bajsa utomhus framför övriga kursdeltagare"
Jag har inte läst denna artikel heller (även om jag erkänner att jag snodde rubriken till detta inlägg).
 
På riktigt? Tarmkursen som spårade ur! Detta är ju en material till en mini-serie som med lätthet hade attraherat inköpscheferna på TV3.

Till sist den artikel som toppade tidigare i dag: "Slut mellan Agneta och BB Peter".
Detta är viktig information att föra ut till svenska folket. Mannen som gjorde sig känd genom att kissa på golvet i Big Brother-huset efter något fylleslag och Agneta Sjödin har gått skilda vägar efter några månader tillsammans.
Det är aldrig roligt när man upptäcker att det inte fungerar, men att toppa med denna nyhet?


Ja, jag är inte förvånad som svar på den fråga ni precis tänkte ställa, men jag var tvungen att ventilera detta någonstans.


Så var det med det.