The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies

Inget engagera mänskor såsom musik och film.
Det absolut roligaste man kan göra är att diskutera film med en filmfascist.
Jag var själv en filmfascist en gång i tiden.


Vad som kännetecknar dessa mänskor är att de har en väldigt bestämd åsikt om vad som är bra film och vad som är dålig film. Det är inte ens en åsikt i deras ögon utan en lag som ska följas av alla.
Den hemska maskinen som kallas Hollywood måste störtas till varje pris.

Ytterst få amerikanska alster godkänns av denna skara mänskor, franska, italienska, tyska och givetvis svenska filmer gjorda innan 1971 står däremot högt i kurs.
Men så enkelt är det samtidigt inte, vi bör istället säga att det är en handfull regissörer från dessa länder som accepteras. Svart-vitt, tungt, politiskt och sanslöst allvarligt ska det vara. Hade man kunnat lukta filmen hade det påmint om gammal brottarmatta och vindsförråd.

Jag blev räddad från detta träsk i de sena tonåren genom ett gäng skickliga avprogrammerare;
Rugero Deodato, Umberto Lenzi, Mac Ahlberg, Ray-Dennis Steckler, Ole Søltoft, Herschell Gordon Lewis, Lucio Fulci, Norman J. Warren och John Carpenter är några av dessa som gjorde att jag sakta men säkert fick en mer balanserad syn på film.

Det är inget fel på svart-vitt, tung, politisk och sanslöst allvarlig film, jag uppskattar fortfarande mycket av dessa filmer men har samtidigt insett att mycket av dessa filmer "gillades" enbart för att diktaturen sa att det skulle vara så.

Film är viktigt men inte så viktigt att man anser att de som gillar "fel" typ av film är idioter och konstnärligt efterblivna. Vidga era vyer och lev livet även utanför den vita duken och då och då ge filmerna som maskinen; Hollywood producerar, men låt aldrig en inriktning styra er.

Släng på en skiva med Klaus Wunderlich och återupptäck mänskan som söker efter frihet... Oj oj oj nu är det mycket new age i citronen och en aning pretentiös sådan.

Ja det var min moral för denna vecka.
Nästa gång kanske jag berättar om min brända, fotoskygga danska vän och om den gången då jag försökte ta ett kort på honom i hemlighet, när blixten plötsligt gick av...

Så var det med det.