The second coming

Tid för förändring! Låt känslorna styra!
En mental blockering drabbade citronen och skrivandet fick sig en törn.
Mina damer och herrar jag kan nu meddela att tiden är mogen för citronen att dela med sig av åsikter till en värld som kanske inte bryr sig.

Hur som helst...
Världen snurrar i sin vanliga takt och ingenting görs för att stoppa kommande mänskliga tragedier som skapas i kölvattnet av någon dokusåpa. Okänsligt som en scen ur en Emenegger/Sandler film där en kontroll efter livstecken innebär att man trampar lite försiktigt på bröstkorgen. Men mer om detta senare i veckan.

Just nu är tiden inne att ranska sig själv.
Ett bra sätt att göra detta är att granska följande textrader:
It's too late the decision is made by fate.
Time to prove what forever should last.
Whose feelings are so true as to stand the test.
Whose demands are so strong as to parry all attempts.
And when blow by blow the passion dies sweet little death.
Just have been lies the memories of gone by time.
Would still recall the lie.

Cironen har talat.
Så var det med det.

VM i fiasko

Citronen har surnat till ordentligt under fotbolls-VM...

Då har TV4 givit oss ett stort sportevenemang; VM i damfotboll.
Ett VM där vi känner oss stolta över det svenska landslaget som tog en bronsmedalj.

Något som jag aldrig kommer att bli stolt över är TV4.
Så snart det finns en lucka är det reklam som gäller.
Ja, jag vet det är en reklam finansierad kanal men jag talar om mängden av reklam, längden på dessa reklamavbrott.

Vi kan jämföra när TV3 sänder hockey VM. Det är naturligtvis mycket reklam men de kör med snabba pauser så att det ger utrymme till mellansnack, analyser och intervjuer.

TV4 visar en halvlek och så snart domaren blåst av för paus så lotsas vi som tittar till evighetslång reklam. De återvänder för en snabb analys/intervju eller liknande. Efter 4 minuter är så dags för ännu mer reklam och när vi återvänder så är det precis dags för avspark och i en del fall har det redan hunnit gå ca: 20 sekunder av andra halvlek.



När de sedan ska hylla bronshjältarna i Göteborg lyckas de med konststycket att ge oss reklam bara minuter innan de ska möta folkets hyllningar istället för att tidigarelagt denna reklampaus då Suzanne Sjögren Jensen och Pontus Kårmark står på scenen och babblar om samma sak om och om igen: "Ja, det måste vara fantastiskt att möta folket..." eller "Hur känns det för dem nu Pontus?"

Innan detta avbrott har vi dessutom fått se och höra den reporter de valt att sätta på den buss som transporterar spelarna till Götaplatsen. Han sitter där och inleder något i stil med: "Ja, nu sitter jag här på bussen med damlandslaget och det är bra tryck här" Detta framfört som om han hellre skulle befinna sig någon annanstans. Ingen entusiasm, ingen lycka. Ingenting.

Sedan efter fem minuter reklam går så äntligen landslaget upp på scenen och det är ett fullkomligt antiklimax. Ingen musik som bygger upp stämningen, ingen konfetti eller liknande. Publiken känns avslagen på något sätt. Då skickar de in som första talare idrottsministern Lena Adelsohn Liljerot, dagen till ära iklädd en blåvit randig tröja med ett matchande halsband med något nautiskt tema. Hon lovordar spelarna med samma entusiasm som killen på bussen tidigare.

Sedan presenteras spelarna en efter en. Vissa utvalda spelare får svara på spännande frågor såsom: "Hur känns det?"
Hur är det möjligt att misslyckas med något som är upplagt till folkfest?
Jo, man anlitar TV4 som tidigare lyckats med rapportering fån stora evenemang såsom Nobelfesten.


Så var det med det.

Hallå?

Jag fortsätter som om inget hänt genom att visa denna fantastiska komposition, innehållande natur och en fågel.
Ett litet universum i den stora expanderande gräsmattan.

Mannen till vänster är ju konvex i huvudet...

Sitter och tittar på Eurovisionen och det är märkligt att jag aldrig lär mig.
Detta handlar inte om kvalitet. Så varför klagar jag på i stort sett samtliga bidrag?
Detta handlar inte om kvalitet utan att ge folk en show med möjligheten att klaga på hur dåliga låtarna är och hur artisterna är kläda osv.

Det är underbart. Någon gång då och då dyker något upp som fascinerar mig och i år är mina favoriter helt klart Jedward från Irland. Fantastiskt drag i låten och med en energi som kan försörja samtliga städer i Tyskland flyger de över scenen med ett hår hämtat från valfri artist anno 1986.
Jedward bör vinna detta år. Det är precis det som behövs i Eurovisionen. En frisk fläkt och galenskap precis på rätt nivå. Kan till och med våga mig på ordet; modernt.

Citronen må vara ute och cykla när det kommer till trender och moderna strömningar men magkänslan och hjärtat följer han minsann.








Nu väntar jag med spänning på löpsedlarna imorgon och de ilskna rösterna om rätt och fel .
Själv tycker jag att avsaknaden av makaker är årets fel.
Ärets rätt kommer från L som under Islands bidrag säger något i stil med: "Mannen till vänster är ju konvex i huvudet..."

Så var det med det.

Lugnet är bedrägligt som en lögn

Denna veckas stora nyhet, om man nu ska gå efter löpsedlar, är att barnens favorit förmodligen tryckt i sig knark men ord står mot polisens tester så vi får se vad som händer.

Undertiden vänder jag blicken från dessa löpsedlar och koncentrera mig på lite musik.
Idag är jag mycket glad över att upptäcka att det släppts samling med Adolphson & Falks med den passande titeln: 101010.

Här kan man avnjuta en av de absolut största och bästa musikprojekt som existerat.
Jag har varit en ständig anhängare till denna duo sedan jag hörde deras album; Över Tid och Rum (1984). Tänkvärda och vackra texter ackompanjerade av Greg Fitzpatrick på underbara syntar och trummaskiner.
En del alster har inte åldrats särskilt väl men texterna är alltid briljanta.
Sedan finns det inget så underbart som lite nostalgi. Men det som slår ännu högre är när du kommer till insikt om att det inte bara handlar om nostalgi, utan musiken är fortfarande suverän. Det är lycka och välmående i sin renaste form.

De flesta kommer ihåg Adolphson & Falk genom singlar såsom Mer Jul och Blinkar Blå men ta en djupdykning i deras verk genom den senaste samlingen och förlora er själv för ett tag.


En av de mest briljanta skivsläppen i svensk musikhistoria måste för övrigt tillhöra denna duo och singeln; Ljuset på min väg, som de bestämde sig för att släppa i klar vinyl.
Poesi på en bit genomskinlig plast. Genialt!

Titeln på detta blogginlägg är för övrigt hämtad från en textrad av just Adolphson & Falk, nämnligen den fantastiska låten; I Nattens Lugn, från albumet med samma namn (1986).

Guds TV

Då var påsken över. Jesus dog på korset och återuppstod på den tredje dagen.
På långfredagen fick jag berättat för mig en historia som jag aldrig hört tidigare, och för den delen aldrig läst om någonstans. Det var historien om dagen då Guds TV brann upp. Jag blev även presenterad för foton som ska föreställa den uppbrunna TV:n.



Nu är ni säker skeptiska och med all rätt, jag var också skeptisk när jag hörde det och ställer mig frågande till denna incident. Tittar Gud på TV? Skulle den i så fall krångla för att sedan brinna upp? Om svaret på dessa frågor är ja så undrar jag
vad som hände i världen den dagen TV-apparaten brann upp, för det måste varit betydelsefullt/stort, kanske rent av katastrofalt.

Andra märkliga saker är äldre tanter på bussen som vägrar ta av vinterjackan även om det är ca: 30° och svettpärlorna i pannan vittnar om det tryckande hettan, och deras argument är: "Åhh nä, det är bara april!"
Här handlar det inte om att gå på känsla utan att styra klädsel efter årstiderna. Oavsett!
Världen kan stå i brand men vinterjackan åker likförbannat inte av för det är ju bara april månad!

En annan märkliga sak är en av dessa påpälsade tanter som kliver på bussen med en hund och sätter sig bredvid en kvinna som inte uppmärksammar detta och blir livrädd när hunden stryker mot hennes ena ben.
Den påpälsade tanten tittar då förvånat på kvinnan och säger: "Du är väl inte rädd för hundar?" varpå kvinnan svarar: "Jo, jag är faktiskt rädd för hundar men det är OK. Jag blev bara överraskad."
Den påpälsade tanten blänger surt på henne och säger då: "Mes!"

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var denna dagen TV-apparaten brann upp.

Något positivt är att jag fick träffa goda vänner och min familj i påsken och fick väldigt vackra och citrongula rosor av min kära mor.
















Så var det med det.

Eurovisionen tar dansen till oanade höjder

Jag har skrivit något tidigare om svenska melodifestivalen och nu stundar Eurovision Song Contest och varje år följer jag programmen på SVT; Inför Eurovisonen.
Fyra program som presenterar de olika ländernas bidrag. Detta är nästan lika roligt som själva Eurovisionen. Jag sitter och suckar och stönar högt och resonerar med mig själv om de olika artisterna är riktigt kloka och hur de kunde välja att ställa sig på en scen osv.
Ibland bli jag glatt överraskad men för det mesta är det en misär, men vilken fantastisk misär. Jag kan inte vara utan denna televiserade drog.

En riktig misär i detta första program är Rysslands bidrag, skrivit av den kända producenten RedOne som ligger bakom mycket av Lady Gagas framgångar bara för att nämna en av många.
Låten är en typisk RedOne låt och jag är benägen att hålla med en av tyckarna i programmet som nämnde att det krävs en Lady Gaga för att få den typen av låtar att fungera.

Den ryska mannen som framför låten; Get You sjunger som en kratta och koreografin... oj oj oj
Koreografen borde förpassas till en annan galax. Dansen som framförs av sångaren; Alexey Vorobyov och hans dansare får Jan-Eric Brogren, i videon till låten; Vi har vad i Öja, att framstå som en fullkomlig dansvirtuos.
Som om inte allt detta skulle vara nog så drar Alexey under framträdandet fram en orakad styggelse som får sjunga ett par ord i mikrofonen. Frågan är om inte denna styggelse hade varit mer lämpad att framföra låten.

 
Dansvirtuosen Jan-Eric Brogren snyggt
placerad vid en rullebör.














Jag vill nog dra det så pass långt och påstå att Brogrens skulle kunna ersätta Rysslands bidrag. Jan-Eric har mycket bättre scenkläder och dessutom har han en gammal bodybuilder i sitt "posse" som lätt överträffar den orakade varianten.

Jag älskar Eurovision Song Contest!

Så var det med det.

 

 Alexey Vorobyov - Get You

Brogrens - Vi har vad i Öja

Moral #43

Dags för citronen att ventilera sitt missnöje och predika om det uppenbara igen...

Läste igår på löpsedlarna om Ola Lindholm, killen som umgicks med Gorillan en gång i tiden och på senare år gjort sig populär som programledare för bland annat TV-serien Wild Kids:


















Helt fantastisk!
Inte att Ola åkt dit för narkotikabrott men löpsedlarna;
"...Ola Lindholm från kamratposten tagen för knark"

Här är de helt klart ute efter en reaktion;
"Barnens favorit har tagit knark! Var är världen på väg när man inte ens kan lita på Ola?" "Han är ju från Kamratposten! Hur kan han då äta knark? Mina barn har sett honom på TV, tänk om de börjar äta knark!"

Denna typ av reaktioner är målet för denna typ av rubriker/löpsedlar det kan vem som helst räkna ut.

Det som är så fantastiskt skrattretande är formuleringarna; "Barnens favorit" och "...från Kamratposten", ungefär som om de säger till oss; "Se där! Ola hade trots allt lite skit för sig. Vi visste det, och vi grävde fram det! Sen har vi det  faktum att om man läser artiklarna så framgår det att Ola blivit ombedd att ge ett urinprov efter en fotbollsmatch då någon/några misstänkt att han kanske tagit knark. Ola hade gått med på detta utan några omsvep och är inte orolig enligt honom själv. Han är alltså inte "tagen för knark" utan misstänkt, och innan provsvaren kommit tillbaks kan ingen anklaga honom för att tagit knark.

Vi möts av liknande rubriker i dessa skvallerblaskor i stort sett varje dag men sällan så skrattretande som denna anklagelse riktad mot Ola Lindholm.

Nä, ta in Gorillan till hans försvar och låt oss höra en pläddering utan dess like och tvinga de så kallade journalisterna att skriva löpsedlar om något som verkligen berör och berättar sanningen om något som är viktigt att lyfta upp till ytan.

Ja, jag vet nu har jag förvirrat mig till fantasivärlden igen.

Så var det med det.

The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies

Inget engagera mänskor såsom musik och film.
Det absolut roligaste man kan göra är att diskutera film med en filmfascist.
Jag var själv en filmfascist en gång i tiden.


Vad som kännetecknar dessa mänskor är att de har en väldigt bestämd åsikt om vad som är bra film och vad som är dålig film. Det är inte ens en åsikt i deras ögon utan en lag som ska följas av alla.
Den hemska maskinen som kallas Hollywood måste störtas till varje pris.

Ytterst få amerikanska alster godkänns av denna skara mänskor, franska, italienska, tyska och givetvis svenska filmer gjorda innan 1971 står däremot högt i kurs.
Men så enkelt är det samtidigt inte, vi bör istället säga att det är en handfull regissörer från dessa länder som accepteras. Svart-vitt, tungt, politiskt och sanslöst allvarligt ska det vara. Hade man kunnat lukta filmen hade det påmint om gammal brottarmatta och vindsförråd.

Jag blev räddad från detta träsk i de sena tonåren genom ett gäng skickliga avprogrammerare;
Rugero Deodato, Umberto Lenzi, Mac Ahlberg, Ray-Dennis Steckler, Ole Søltoft, Herschell Gordon Lewis, Lucio Fulci, Norman J. Warren och John Carpenter är några av dessa som gjorde att jag sakta men säkert fick en mer balanserad syn på film.

Det är inget fel på svart-vitt, tung, politisk och sanslöst allvarlig film, jag uppskattar fortfarande mycket av dessa filmer men har samtidigt insett att mycket av dessa filmer "gillades" enbart för att diktaturen sa att det skulle vara så.

Film är viktigt men inte så viktigt att man anser att de som gillar "fel" typ av film är idioter och konstnärligt efterblivna. Vidga era vyer och lev livet även utanför den vita duken och då och då ge filmerna som maskinen; Hollywood producerar, men låt aldrig en inriktning styra er.

Släng på en skiva med Klaus Wunderlich och återupptäck mänskan som söker efter frihet... Oj oj oj nu är det mycket new age i citronen och en aning pretentiös sådan.

Ja det var min moral för denna vecka.
Nästa gång kanske jag berättar om min brända, fotoskygga danska vän och om den gången då jag försökte ta ett kort på honom i hemlighet, när blixten plötsligt gick av...

Så var det med det.

Tarmkursen fungerade lite för bra

Jag vet inte vad som är värst, den där bilden från Aftonbladets hemsida som förföljer en var man än läser, där ute i högerspalten, på en kvinna (tror jag) som enligt texten: "...sjunger som en häst - gör succé" eller män som väljer att klippa håret så det ser ut som de har en sån där skruvkork till en senapstub på huvudet.

 

Jag väljer att illustrera korkskruvs-looken genom en Legofigur för att inte peka ut någon specifik person.


Jag tror jag väljer kvinnan.
Hon ser ut som... jag vet faktiskt inte vad hon ser ut som.
De har valt att fånga henne i en position då hon förmodligen är mitt uppe i hästljudet, men jag vet inte sanningen då jag inte vågar se själva klippet som enligt texten är hämtad från filippinska Idol.

Jag är rädd att hon ska besöka mina drömmar. Dessa är redan fyllda av så mycket konstigt att hennes uppenbarelse mycket väl kan vara den droppe som får citronen att rinna över.
Det är mycket möjligt att det är en vacker kvinna bakom detta och att bilden som sagt bara är illa vald men jag vill inte ta reda på det. Hon låter som en häst.
Men det finns någon för alla smaker och man ska inte döma boken efter dess omslag och allt det där.

Jag tycker istället att den viktigaste nyheten denna dag är aftonbladets artikel med rubriken: "Anmäler kurs - tvingades bajsa utomhus. Tarmkursen hade för få toaletter – kvinna tvingades bajsa utomhus framför övriga kursdeltagare"
Jag har inte läst denna artikel heller (även om jag erkänner att jag snodde rubriken till detta inlägg).
 
På riktigt? Tarmkursen som spårade ur! Detta är ju en material till en mini-serie som med lätthet hade attraherat inköpscheferna på TV3.

Till sist den artikel som toppade tidigare i dag: "Slut mellan Agneta och BB Peter".
Detta är viktig information att föra ut till svenska folket. Mannen som gjorde sig känd genom att kissa på golvet i Big Brother-huset efter något fylleslag och Agneta Sjödin har gått skilda vägar efter några månader tillsammans.
Det är aldrig roligt när man upptäcker att det inte fungerar, men att toppa med denna nyhet?


Ja, jag är inte förvånad som svar på den fråga ni precis tänkte ställa, men jag var tvungen att ventilera detta någonstans.


Så var det med det.

April, April, der macht was er will!

Då är dagen här då det är fritt fram att lura folk, både genom tidningsartiklar, tv-inslag och vänner mellan.
Jag förstår inte varför man ska lura folk på en given dag. Men så är det, det är bara att köpa läget.

Läs gärna mer på Wikipedia eller liknande sidor om denna tradition. Intressant läsning.

Børge däremot ljuger aldrig, men är däremot en hejare på trender. Det visste ni minsann inte.
Jag har börjat med porslinsmålning och det är sjukt fet, som de yngre citronerna skulle säga.

-Hallå Børge Citron!
-Hallo du!
-Vad laver du?
-Jag målar skiten ur en tallrik med motivet kanadagäss.
-Nå ja...

Så är det med det.

Uppföljning och återanvändning...

Jag gjorde ett inlägg på en annan blogg tidigare i år som jag nu bestämt ska få hamna här istället då det helt enkelt passar sig bättre och jag kände dessutom att jag ville utveckla denna fundering....

Jag tänkte skriva om de som drömde, hoppades men inte riktigt lyckades.
Det låter verkligen dramatiskt men i själva verket vill jag poängtera något som jag tycker är komiskt, så här är det;
Schimpansen doktor Galen (namnet ska uttalas på engelska, annars blir det helt galet) från filmen Apornas Planet (1967) arbetade som en veterinär tillsammans med en annan schimpans, Zira. (denna Zira var den som så småningom hjälpte människan Taylor att fly till den förbjudna zonen).

Den scen som fastnat hos mig sedan jag såg filmen för första gången är när doktor Galen beklagar sig inför Zira om hur hemskt det är att arbeta med människor; "De stinker och är skitiga..." något åt det hållet.
Han fortsätter sen med att tala om hur han kommer och uppmärksammas och att han ska avancera på karriärstegen, det är han övertygad om. Eller var det så att han bad Zira om att rekommendera honom när hon träffade doktor Zaius, en högt uppsatt orangutang, jag kommer inte riktigt ihåg.
I vilket fall så bygger han upp förväntningar och med denna vetskap står han ut ett tag till.

Poängen i det som jag uppfattade som komiskt kommer betydligt längre fram i filmen, nästan i slutet, då Taylor står inför en domstol eller ett råd av något slag, där lägger åklagarapan fram bevis där det bland annat nämns att Zira tillsammans med... här kommer det, "...en korrupt kirurg vid namn doktor Galen experimenterade på detta djur (Taylor) och skapade ett talande monster."

Zira protesterar men Galen nämns aldrig igen under resten av filmen.

Så där sitter jag och skrattar hysteriskt och ingen fattar något.
"Vad är det som är så roligt?" "Det här ju ingen komedi!"
Men var inte oroliga. Jag är inte hjärtlös utan tvärtom en empatisk person.

Vad jag ser framför mig är denna stackars Galen som kämpar och genomlider sina arbetsuppgifter och det enda som håller honom uppe är att han VET att han kommer därifrån inom en snar framtid eftersom Zira skulle lägga några goda ord hos den allsmäktige Zaius.

På bara några sekunder har alla hans förhoppningar grusats för att han helt enkelt varit kollega med en av de anklagade; Zira, men det vet han inte än.

Jag är förmodligen skadad men jag vill gärna vet vad som hände denna Galen.
Precis som jag undrar hur det gick för den stackars kranföraren i filmen The Abyss, ni vet då när stormen sköljer över fartyget i början av filmen. Många skulle säkert säga att han dog när kranen rasade och drogs ner i djupet men jag är inte alls säker.

Vidare har vi en annan karaktär från Apornas Planet och det är Landon.
Han var en bitter man som slutade sina dagar med ett ovalt ärr i pannan, men hur var hans liv innan de anlände till apornas planet? Var han lika tjurig då eller kanske en piprökande gemytlig man som vaggade förnöjsamt i en gungstol i sitt hus på landet?

Jag vill se uppföljare!
Jag vill se de fortsatta äventyren med mr Edwards från TV-serien Lilla huset på prärien.
Denna fascinerande man som gjorde ett ganska buffligt intryck och som brände sin eget brännvin i skogen men hade ett hjärta av guld.

Jag vill se vad som hände med den totalt talanglöse men brutala hockeyspelaren Carl Racki från filmen Youngblood. Racki the senior years.

Listan kan göras väldigt lång och jag lovar ni har inte sett slutet på detta ämne.

Så var det med det.

Ställ fram utemöblerna, sätt tillbaka utemöblerna och bränn skiten

Dags att ställa fram klockan!


Äntligen går vi över till sommartid. Folk som blir intervjuade på radion säger saker som; "Ja det är så trevligt! Dagen blir längre."
Längre? Dagen är precis lika lång som tidigare.




Jag förespråkar verkligen inte denna tidomställning.
Följande text är hämtad från Wikipedia gällande fördelarna med sommartid:
"Målsättningen med sommartid är att försöka utnyttja dygnets ljusa timmar bättre, och tanken är att detta ska ske genom att befolkningen ska stiga upp tidigare på morgonen under sommarhalvåret. Eftersom solen går upp tidigare i juni, "senarelägger" man solens uppgång genom att flytta fram klockan en timme."

Nästa del är nackdelarna:
"Den biologiska klockan anpassar sig rätt långsamt och under de första dygnen på sommartiden kan man vara morgontrött och mindre effektiv i arbetet; på kvällen kan man ha svårt att somna och blir ännu mindre utsövd påföljande dag. Man har kunnat konstatera att den förlorade timmen nattsömn leder till fler trafikolyckor måndagen efter övergång till sommartid. Också mängden arbetsolycksfall ökar."

Den sistnämnda texten tycker jag är ganska talande för ett avskaffande av märkliga, totalt onödiga tidsomställningar.

Så var det med det.

Även en citron kan bli förkyld.

Har tillbringat alldeles för mycket tid i säng med feber i skalet för att orka sitta vid en dator, men nu börjar det gulna igen.





En reflektion jag gjorde under sjukdomstiden var att reklamen för Postal Gold som nu går på TV i Sverige är mycket märklig.

Mycket av det surrealistiska ligger i att man valt att dubba en reklam inspelad någon annastans i Europa med en icke-svensk vilket gör att det inte ser trovärdigt ut på något sätt. Sedan visar de att det bara är att hälla ner guldet i en påse och skicka det.

Mannen är hur som helst det mest skrämmande. Han försöker ingjuta förtroende med sitt leende och charmiga sätt men problemet är inget av detta är charmigt. Mannen är förmodligen antikrist och armageddon är nära.
Fly för era liv!

Så var det med det.

Se reklamen på eget bevåg

Hopplöshetens urmoder

Oj! Då var det helt plötsligt en sån där speciell dag igen, närmare bestämt internationella kvinnodagen.
Detta uppmärksammas på olika sätt runtom i världen.
I Sydkorea anordnade kvinnor dans happenings och Italien har en tradition att dela ut en mimosakvist till kvinnor som en symbol för solidariteten mellan de samma.
I själva verket borde de ställa ut Benito...eh....Silvio Berlusconi, hopplöshetens urmoder, på ett torg i Rom och sedan låta kvinnor från hela landet komma dit och sparka honom i skrevet.

Urmoder blev det när det var meningen att jag skulle skriva uroxe, men det så blir det ibland och ni får tolka det som ni vill. När de om hundra år läser historien om denna fullkomligt vidriga karl kommer de undra varför han inte gjordes till eunuck på ett tidigt stadium, en fråga jag ställer mig själv redan idag.

 I vilket fall så vill jag uppmärksamma två kvinnor jag beundrar.
Två frontfigurer i en av de bästa grupper som någonsin existerat.
Två kvinnor som visste att en avancerad koreografi inte alltid är lösningen på en bra scenshow.
Två kvinnor som på bruten engelska sjöng om drömmar, maskiner och farliga möten i undre världen.
Så här är de; Susanne Freytag (kvinnan med träblocken) och Claudia Brücken från gruppen Propaganda i ett framträdande från 1986.

Framtiden var här...

Veckan som gått har varit en intressant blandning av intryck och upplevelser.
Det var en hel del Clu och Rinzler men också en välstekt dansk och en hockeyfrilla.
Sen några veckor tillbaks råder melodifestivals-frossa/hysteri/vansinne, kalla det vad ni vill.
Själv sitter jag och minns gamla bidrag som jag tyckte var hur bra som helst när jag var yngre.

Ett bidrag som hela tiden poppar upp i min skalle är från den danska uttagningen 1982 och det är gruppen Brixx och deras bidrag; Video Video, som fick tävla i Eurovisionen det året.
Jag minns speciellt den smala slipsen sångaren bar och det syntetiska pisksnärt-ljudet i samband med refrängen.

Jag var tvungen att kolla upp bidraget på nytt och hittade naturligtvis ett klipp på Youtube.
Det kanske inte är så coolt som jag minns det, men texten mina vänner, texten...

När jag var yngre var det endast refrängen som jag sjöng med i, verserna uppmärksammades inte på samma sätt vid den tidpunkten.
Video var något nytt, coolt och andades väldigt mycket framtid anno 1982 och jag tror det var detta som gjorde att jag rycktes med i refrängen; Video video...

Men när jag idag lyssnar på hela texten så börjar bitarna falla på plats.
Mannen har förlorat förståndet och lever i någon typ av fantasivärld. Allt tack vare videobandspelaren.
Det har ingenting med coolhet och framtid att göra.
Det är en bränd man som blivit offer för en nymodighet och som sedan står i danska melodi grand prix 1982 och försöker låtsas som ingenting och intalar oss att det är han som är Video-man.
De fantastiska nödrimmen går inte av för hackor; "Susanne rejste hjem igår
Ja til sin mor i Klampenborg", detta är en klar favorit.


Texten är som följer:

Når regnen bare siler ned
Så har jeg tændt for color TV'et
Humphrey Bogart og Björn fra Wimbledon
Jeg har det hele på video-bånd

Susanne rejste hjem igår
Ja til sin mor i Klampenborg
Alt det TV har gjort hende splittergal
Hun siger jeg ikke er helt normal

Video Video (Video)
Den kører nat og dag
Video Video (Video)
Når jeg skal slappe af
Bare et tryk på knappen
Ja, så er der gang i kassen
(Ååååh) Jeg er Video-man!

Mine venner syntes det går for vidt
At sidde og glo på alt det skidt
Jeg er da ligeglad, for mig er det bare sagen
At se på video hele dagen

Video Video (Video)
Den kører nat og dag
Video Video (Video)
Når jeg skal slappe af
Bare et tryk på knappen
Ja, så er der gang i kassen
(Ååååh) Jeg er Video-man!

Video åååh, Video

Video Video (Video)
Den kører nat og dag
Video Video (Video)
Når jeg skal slappe af
Bare et tryk på knappen
Så er der gang i kassen
(Ååååh) Jeg er Video
(Ååååh) Ja jeg er Video
(Ååååh) Jeg er Video-man

Det är synd om Gunvald

Oscarsgalan 2011 var ingen höjdare.
Ingen Ernest, ingen skandal, inte tillräckligt med glitter och sång.
Två slätstrukna presentatörer/värdar som inte gjorde något för att höja stämningen.
Appropå slätsruket; en slätstruken ballad av den mest slätstrukna kompositör som någonsin existerat; Randy Newman, gör ingen glad, men lik förbannat vinner denna man en Oscar för bästa sång.

Ordet slätstruket har aldrig haft mer relevans.

Det var i och för sig roligt att Susanne Bier vann en Oscar för sin film Hämnden, och lite roligt hur svensk press alltid ser detta som en vinst för Sverige eftersom en av rollerna spelas av Mikael Persbrandt, och hur en del rubriker proklamerar; "Persbrandt stoppad från Oscarsgalan!" Vidare kan man läsa; "I söndags natt syntes Mikael Persbrandts ansikte på Oscarsgalan – men bara i filmklippet bland de nominerade i kategorin ”Bästa utländska film”.
Det är synd om Mikael.(?)
Kom igen!
Detta är Susanne Biers film, en dansk film där Mikael Persbrandt har en av rollerna.
Inte Mikaels film.
Det är en amerikansk filmgala.
De kommer därför alltid prioritera amerikanska skådespelare och regissörer till de platser som finns tillgängliga i Kodak theater och kommer aldrig jaga livet av sig själva för att hitta en extra plats för Gunvald Larsson.
Och än en gång; det är Susanne Biers film.
Punkt slut!

Det enda som var minnesvärt var Kirk Douglas.
Denna väldigt gamla man, som förresten måste vara dubbelt så gammal som Ernest, gjorde en presentation i någon kategori och var faktiskt underhållande, men jag är inte säker på att det var medveten underhållning från herr Kirks sida. I ärlighetens namn så ser han mer död än levande ut och sluddrar en hel del.

Detta är inte roligt på något sätt, mer facinerande faktiskt.
Jag sitter förundrad och stirrar på den människa som till det yttre ser mumifierad ut men på insidan verkar det spruddla av liv.
Denna Kirk kan vara en fantasifigur eller en uppenbarelse från någon märklig dröm jag hade 1984.

Jag utnämner honom som den absoluta och enda höjdpunkten från årets Oscarsgala.

Oscar, Ernest och glitter

Det är väldigt lämpligt att starta min blogg om film och musik och lite där i mellan.
Jag menar denna natt då Oscarsgalan går av stapeln som i grunden faktiskt handlar om film.
Oscarsgalan har jag sett live via olika TV-kanaler sedan 1818 och i år är inget undantag. Jag ser till att vara utvilad, och med utvilad menar jag; vänder på dygnet, sedan ägnar jag natten åt denna fantastiska gala med skratt, gråt och skandaler. I ärlighetens namn blir det inte så många skandaler, men när det väl händer något utöver det normala på Oscarsgalan så drar alla efter andan och man kan verkligen känna den tryckta stämningen i lokalen. Som när Michael Moore vann sin Oscar för Bowling for Columbine. Jag älskar direktsändningar.

Något jag däremot saknar är de många och spektakulära sång och dansnummer som jag kommer ihåg från galorna på åttiotalet, när man fick se Oscarsgalan i repris en månad efter den ägt rum, det var glitter och åter lite mer glitter och fantastisk koreografi. Sedan var det nästan bara musikaler som var nominerade och filmstjärnorna mer glamorösa.

Så var det naturligtvis inte, minnen blir så lätt förvrängda med åren.

Något jag däremot kommer ihåg från alla dessa år med Oscarsgalor är skådespelaren Ernest Borgnine.

Vart enda år ser man denna man i publikhavet, glatt vinkande och har inte åldrats en dag sedan den förra Oscarsgalan. Jag är inte ensam om denna observation, en god vän till mig tog upp detta för många år sedan och var precis som jag lika förundrad. Ernest måste vara en bra bit över 150 år vid det här laget men där sitter han och vinkar är lika glad år efter år. Ernest är en sann inspiration och ett glädjeämne år efter år. Jag hoppas han hänger kvar i många år till.